Grattis Magnus Hakeberg!

I många år har Magnus Hakeberg ägnat sig åt forskning inom områdena odontologisk epidemiologi, folkhälsovetenskap och tandvårdsrädsla. En dag i veckan arbetar Magnus kliniskt, vilket ger honom möjlighet att träffa patienter med tandvårdsfobi och det hjälper honom att hålla sig uppdaterad.

Det hela började när Magnus var färdig tandläkare och började arbeta i allmäntandvården. Där blev han intresserad av den rädsla han möttes av i arbetet med barn och ungdomar och det var vanligt förekommande att barnen var väldigt rädda för tandvårsbesöket. Den spännande utmaningen låg i att försöka hjälpa dem på ett sådant vis att det skulle fungera för dem att tillgodogöra sig tandvården.

- Jag halkade sedan in på ett bananskal i sjukhustandvården och det har jag inte ångrat, berättar Magnus.

En klassisk fråga – hur känns det att ha blivit utsedd till årets pristagare?

- Det känns väldigt bra. Det är roligt att få uppskattning för det kliniska arbete och den forskning som jag bedrivit sedan slutet av 80-talet. Det är också roligt att den grupp som faktiskt lider av svår tandvårdsrädsla eller fobi uppmärksammas.

I Sverige är förekomsten av svår rädsla relativt låg i jämförelse med många andra länder. Här har vi sedan 70-talet haft ett system med tandvårdsförsäkring och omhändertagande av barn och unga. Individen skolas på så vis in från en låg ålder i Sverige, vilket ger en förebyggande effekt i och med att man går regelbundet. Det finns också en allmän norm att kontinuerligt gå till tandläkaren. Trots det är det ändå en vanlig fobi, även här. De som lider av svår tandvårdsrädsla ligger kring 10% av befolkningen och de som har fobi kring 5%. Nivån har varit ganska konstant så länge som man har haft en mätmetodik för det. Prevalensen är alltså hög – tandvårdsrädsla är en av de vanligaste specifika fobier som människor kan ha.

Varför har människor fobi för tandvård?

- Den vanligaste orsaken till rädsla är smärta. Att som barn, eller vuxen, få uppleva stark smärta – det gillar vi inte som människor. I Sverige går de flesta människor till tandvården, redan från tidig ålder. Det vill säga: alla utsätts. Andra saker som kan relatera till rädslan är totalupplevelsen. Att man har blivit illa behandlad (där smärtan kan vara en del). Ofta handlar det då om kommunikationen och hur tandläkaren har bemött patienten. Sen finns det människor som har andra fobier och rädslor i livet, men också generell ångest. Då kan tandvårdsrädslan bli en del av det. Smärta, dålig kommunikation eller dåligt omhändertagande och generell ångestproblematik – det är de vanligaste orsakerna. Det finns också patienter som har tagit del av närståendes dåliga erfarenheter från tandvården och därigenom själva blivit oroliga. Här har vi inom tandvården ett stort ansvar att framförallt se till att patienten slipper känna smärta.

Vad är det största problemet med att folk är rädda – vad leder det till?

- Om man jämför med de andra vanliga fobierna, till exempel ormar och andra djur eller att se blod och liknande så är tandvårdsrädsla kopplat till hälsa. På vår klinik har patienten i genomsnitt undvikit tandvård i 13 år. Då blir munhälsan lidande förr eller senare.

- Faktum är att patienten ofta inte vet hur deras munhälsa ser ut. Man går och inbillar sig att man har många problem i munnen och hål i tänderna. Men när de kommer till kliniken, fruktansvärt rädda att det ska finnas mycket som kräver åtgärder, kan det vara betydligt mindre problem än patienten tror.

En framgångsrik metod

Forskningsprojektet driver Magnus tillsammans med Ulla Widhe, professor i psykologi, och olika doktorander genom åren, varav en disputerar nu i november. Magnus disputerade själv 1992. I sin avhandling tittade han på och jämförde psykologbehandling vid tandvårdsrädsla med annan typ av behandling, till exempel lugnande medel eller narkos. Han undersökte vilken behandling som ger bäst resultat för pengarna och vad patienten mår bäst av. Ett mål var att patienten skulle kunna fortsätta sin vanliga, regelbundna tandvård.

Den bästa metoden visade sig vara behandling med kognitiv beteendeterapi (KBT) hos psykolog i samarbete med tandläkaren. Sedan 80-talet finns ett samarbete med anställd psykolog på kliniken så att patienten inte behöver gå någon annanstans för behandling. Tandläkare, tandsköterska och psykolog arbetar i ett tätt team och det har gett goda resultat: Ungefär 80% blir botade så att de kan fortsätta med sina regelbundna besök inom den vanliga tandvården. Under årens lopp har vårdprogrammet förbättrats.

- Ofta träffar de mig som tandläkare först, berättar Magnus. Vi tittar på vad som skulle passa just den här patienten. Vi vet att KBT är mest effektivt, så de får träffa en psykolog efter att de träffat mig och vid det tredje tillfället patienten kommer in diskuterar jag och patienten vidare utifrån den input jag fått från psykologen – hur ska vi lägga upp behandlingen? Sedan skapar vi en strategi och genomför KBT-behandling hos psykolog. Funkar den så remitterar vi ut patienten till allmäntandvården igen, där patienten bor, så att de kan fortsätta med regelbundna besök precis som alla andra. Nu har vi 30–40 års erfarenhet av det här vårdprogrammet och vi vet att det faktiskt fungerar i de allra flesta fall. I de resterande 20% av fallen, där det inte har fungerat, kan det vara så att patienten inte vill ha KBT, de vill ha narkos eller lugnande. Eller så avbryter de behandlingen. Vi tycker att 80% botade är en fantastiskt hög siffra.

Sedan fyra år tillbaka har man tagit ett nytt steg. I Västra Götalandsregionen finns nu en regional medicinsk riktlinje för tandvårdsfobi och förutom Göteborg har två ytterligare kliniker anställt psykologer. Som patient kan man därmed söka vård närmare sin hemort. Socialstyrelsen har också baserat sina riktlinjer på forskningen. I deras riktlinjer står att det ska finnas ett samarbete mellan tandläkare och psykolog eller psykiatriker.

Vad är nyttan utifrån ett samhälls- och socioekonomiskt perspektiv med att bota tandvårdsrädsla genom den här metoden?

- Det här är väldigt tillämpad forskning – man ser resultat snabbt och vi hjälper människor på ett bra sätt. Tandvården och själva behandlingen fungerar bättre om patienten är botad från sin fobi – det blir lättare både för tandläkare och patient. Vi hävdar att utifrån ett hälsoekonomiskt perspektiv så är denna metod bäst. Att söva individer för tandvård är kostsamt. Vi tar sjukvårdens resurser i anspråk, som inte är oändliga. Förr sövdes fobiker vartannat eller vart tredje år och så lagade man och tog bort tänder, till slut var det inte många tänder kvar. Utifrån ett hälsoekonomiskt och välfärdsperspektiv är den här typen av vårdprogram bättre för den enskilde och på en samhällsnivå.

Vad har du för tips till personal inom tandvården som möter rädda patienter?

- Det ligger ju i professionens natur att man så att säga möter individerna och hör dem. Kommunikationen är jätteviktig. Den första träffen är avgörande för det är då förtroendet skapas och där kan man ta reda på om patienten är väldigt orolig eller har en fobi för tandvård – det är en ganska lätt fråga att ställa. Patienten känner att det är någon som lyssnar. Om man har möjlighet är det bra att hålla ett lite lugnare tempo. Försök ge patienten egenkontroll, för det är också något som patienten är rädd för, att tappa kontrollen. Vi brukar bestämma en signal som patienten kan använda om de behöver en paus, till exempel lyfta upp vänsterhanden. På så vis kan man skapa ett förtroende genom att reagera på när patienten ger den signalen. Rent behandlingsmässigt så är det frågan kring smärta som är viktigast. Se till att det är en smärtfri behandling.

.

Odontologisk epidemiologi och folkhälsovetenskap

Magnus Hakeberg har också varit involverad i andra stora forskningsprojekt.

Ojämlik tandhälsa

Genom forskning har man kunnat konstatera att vi har en ojämlik tandhälsa även i Sverige och inte bara i utvecklingsländer. Tandhälsan hänger ihop med hur samhället ser ut i övrigt och hur människor lever utifrån socioekonomiska positioner och status. Variabler som inkomstnivå, hur man lever och bor och hur allmänhälsan är påverkar tandhälsan. Detta är ett forskningsområde som ligger Magnus varmt om hjärtat.

- Tandhälsan hänger ihop med livskvalitet. Jag har velat visa att beroende på hur exempelvis utbildningsnivåerna ser ut påverkas oral hälsa och allmänhälsa – det finns stora skillnader. De som har låg utbildningsnivå upplever en betydligt sämre hälsa och livskvalitet. Forskning har visat att människor med högre utbildningsnivå lever längre och mår bättre på gruppnivå. Ju högre utbildning desto längre lever vi.

Benskörhet

Ytterligare ett annat stort projekt som Magnus arbetar med är hur benskörhet kan prediceras genom undersökning av röntgenbilder från det undre käkbenet. Det är ett omfattande projekt med 2000 individer som bedrivs tillsammans med en doktorand inom radiologi. Premissen är att de flesta människor regelbundet besöker tandvården och man träffar därmed kontinuerligt många fler av de vuxna patienterna i jämförelse med primärvården. 80–90 % av alla äldre går till tandvården på en regelbunden basis.

- Vi undersöker om man genom att titta på benmönstret kan predicera om man lider av osteoporos. Här samlar vi in data från äldre individer över 60 år och tittar på om vi inom tandvården kan screena för risken att få en för tidig skelettfraktur.

Hälsa hos kvinnor sett över tid

Redan 1968 startades en stor studie om kvinnors hälsa i Göteborg, där Magnus involverades i början av 90-talet. I en kombination av disciplinerna allmänmedicin och odontologi tittar man på kvinnors hälsa, från 38 års ålder och uppåt. En hälsoundersökning genomförs vart tolfte år, där olika aspekter undersöks, inklusive munhälsan. Och det har skett en fantastisk utveckling. 1968 var mer än 20% av 50-åriga kvinnor helt tandlösa. Idag är samma siffra nästan noll procent.

Hur har det gjorts möjligt?

- Det beror på flera faktorer. Dels har tandvården blivit mer utbyggd. Vi har både privattandvård och folktandvård – vi har en hög kvot av tandläkare i Sverige, ungefär en tandläkare per 1100 individer. Alltså har vi möjlighet att få ta del av mycket tandvård. Behandlingsmöjligheterna har också blivit mycket bättre. Allt ifrån material till implantat – en enastående teknisk och medicinsk utveckling. I Sverige har vi också kallelse-systemet som börjar från tre års ålder och som man började med i början på 70-talet. Det sista är preventionen, som vi har varit duktiga på i Sverige på olika sätt, till exempel med fluortandkräm, införandet av konceptet lördagsgodis och så vidare. Majoriteten använder fluortandkräm idag och det har haft mycket stor betydelse.

- Det är en väldigt spännande utveckling inom tandvården – att tandhälsan har blivit så mycket bättre. Helt fantastiskt, säger Magnus.